Nu blommar syrenerna igen, som varje år vid den här tiden. Idag, när jag var ute på gården och kände den underbara doften, kände jag ett stort vemod. Min mamma älskade syrener, det var henne favoritblomma, och plötsligt blev jag så sorgsen över att jag aldrig mer kommer att få sitta och dricka kaffe med henne i syrenbersån vid hennes föräldrahem. Trots att det snart är nio år sedan hon gick bort kommer fortfarande tårar ibland, men de ljusa minnena överväger som tur är. Och jag känner att det är en så stor välsignelse att ha haft en så underbar mor – det uppväger all sorg och saknad.