Även en matmamma kan brinna för annat än mat och en sak som jag brinner för är de äldres värdighet. Jag skäms alltmer över mitt land, där de gamla ständigt ställs mot andra grupper och sedan sätts på undantag. Det var inte så här jag föreställde mig framtiden på den tiden då min morfar belåtet berättade om hur mycket bättre allt blivit sedan hans ungdom, på fattigstugornas tid vid förra sekelskiftet. Jag föreställde mig tvärtom att politikerna skulle fortsätta att förbättra tillvaron för våra gamla – låta vården och omsorgen kosta så mycket som behövs. Av respekt för de gamlas långa, yrkesverksamma liv och för att de hållit sin del av samhällskontraktet och betalat in en väldig massa skatt förstås, men också för att det helt enkelt är rätt. För att ett samhälle som inte tar hand om sina gamla, som inte sätter värde på ålderdomens livserfarenhet och kunskap är en fjuttig och småsint liten plats att vara på.
Men istället ser vi hur svångremmen dras åt alltmer, och allra mest för de äldre. Visst finns det äldreboenden som är fantastiskt bra, och visst gör omsorgs- och vårdpersonal allt de kan i det hårdnande klimatet. Men räcker det när det inte finns någon politisk vilja att verkligen ta ansvar för dem som slitit hela livet och nu befinner sig på sin ålders höst? Det har rentav blivit lite fult att påpeka det eftersom det då förutsätts att man ”ställer grupper mot varandra”, underförstått att man missunnar andra behövande deras välfärd. Men man kan lika gärna vända på det. Grupper ställs mot varandra hela tiden. Och de gamla tillhör nästan alltid förlorarna.
Därför gjorde det mig så varm inombords när jag fick veta vad AIK gjorde förra helgen, då de spelade mot Gefle på Friends arena. De bytte ut sina vanliga knattemascotar mot klubbens allra äldsta fans. Bland dessa fanns – förstås – Lennart Johansson, men med sina 87 var han faktiskt en riktig knatte. Äldst av alla supportrarna är Åke Jigstedt, 96 år, och pappa till en av mina väninnor – här intervjuas han av Aftonbladet. Han intervjuas också av Radio Råsunda.
AIK:s initiativ har uppmärksammats inte bara i svenska tidningar utan även internationellt. Vågar vi hoppas på att detta sprider sig till andra klubbar, inte bara i Sverige utan överallt i världen? Det är jag övertygad om! Och i dessa tider, då de äldre i alltför stor utsträckning behandlas som andra klassens medborgare, kan det vara gott att veta att det åtminstone finns sammanhang där de uppskattas efter förtjänst!
