Valborg närmar sig, och det ser ut att bli en likadan Valborgsmässoafton som förra året, det vill säga en utan eldar och folksamlingar. Det känns lite märkligt, måste jag säga. Men i avsaknad av traditionell brasa och vårsånger kan man ju alltid fundera lite över Valborgsaftnar som gått.

När jag var tonåring i Karlskoga på 1970-talet var Valborgsmässoafton lika med det storstilade öppnandet av Folkets Park. Allt som oftast kom Valborg med både snöstorm och snålblåst, men vädret spelade ingen större roll. När Parken slog upp portarna var det vår, punkt slut, och på parkpremiären skulle man gå iklädd träskor, jeans (helst vita eftersom det ju var sommar) och jeansjacka.

Till parken kom de flesta populära artisterna på den tiden och genom åren har jag sett allt från Pugh Rogefeldt och Ulf Lundell till Phil Lynott och Elvis Costello. Fast egentligen var det inte så viktigt vilka artister som uppträdde. Viktigast var att man var där. Och gick man inte in så stod man utanför. Där, på parkeringen, samlades alla, både fotfolk och bilburna. Med eller utan alkohol.

Mest med, vill jag minnas – även bland oss som inte hade åldern inne för vare sig mellanöl eller starkare varor. Fast det är, hoppas jag, preskriberat nu.

Ville man träffa någon speciell så var det i Parken man hade bästa chansen. Och ibland hände ju just det; att man mötte just den man helst ville träffa. Då kunde det bli en riktigt sagolik kväll. Sen hände det förstås också att man mötte människor man inte ville träffa alls, men parken var så stor att det inte utgjorde något större problem.

På den tiden tänkte jag nog inte särskilt mycket på hur vackert det var i Karlskoga Folkets Park, med dess dalar och höjder, den fina gamla dansbanan och det trivsamma caféet. Allt bara fanns där, som en självklar del av staden. Men faktum är att Karlskoga Folkets Park ansågs vara en av landets allra vackraste folkparker. På den tiden lade politikerna nämligen skattepengar på utsmyckning av platser som frekventerades av ortsborna. Att parken skulle hållas igång och vara till glädje för hela staden var en självklarhet, helt enkelt.

I slutet av 1980-talet blev det annorlunda. Då började politikerna tycka att det inte längre var viktigt med en folkpark. Vad är ett kulturarv egentligen, annat än en irriterande påminnelse om forna tider? Alltså slog de igen parken och lät den förfalla. Och på den vägen var det, ända tills en privat aktör annonserade sitt intresse och ville köpa den för att bygga bostäder på marken.

”Neeej!” utropade Karlskogaborna unisont. Det fanns nämligen ett mycket stort intresse av att bevara kulturarvet. Men de styrande socialdemokraterna visste förstås bättre och ropade istället ”Jaaa!”. Och så fick det bli, för det där med att bry sig om medborgarnas åsikter är ju inte direkt högt prioriterat.

Den nye ägaren fick dock nej till förslaget att bygga bostäder. Och kort därefter, natten mellan den 1 och 2 augusti 2001, totalförstördes folkparken i en brand.

Det kan verka lite egendomligt att den brann ner strax efter att den dåvarande privata ägaren fått nej till förslaget att bygga bostäder på marken, men enligt brandundersökningen brann den av naturliga orsaker, oklart vilka. Vad som är ännu märkligare är dock att en socialdemokratisk kommun överhuvudtaget sålde ut ett sådant fantastiskt kulturarv från folkrörelsernas begynnelse. Märkligt – och smått skamligt, om man ska vara helt ärlig.

Sådant kan man fundera på en tid som denna, då majbrasorna uteblir, decennier efter att Folkets Park-eran tagit slut.