Inför påsk: Häxprocesser i Sverige, del 2

Gertrud Svensdotter var dotter till Sven Hwass. Då hennes mor dog sände fadern henne till Älvdalen för att bo hos sin farfar. När farfadern dog kom hon istället att bo hos dennes två ogifta systrar och som vallflicka föll det på hennes lott att valla getter på sommarbete, något som hösten 1667 kom att få oanade konsekvenser.

Med sig hade hon en pojke vid namn Mats Nilsson. Efter att de båda blivit ovänner spred Mats ut ryktet att han sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att gå på vattnet. Kyrkoherden Lars Elvius förhörde henne om det som skett och lyckades till sist övertala den unga flickan att ”erkänna” att djävulen varit inblandad. Lilla Gertrud berättade beredvilligt att det var pigan Märet Jonsdotter som presenterat henne för den onde.

Det hela hade börjat fem år tidigare, berättade Gertrud; Märet hade först tagit med henne till en sandgrop, sedan till en trevägskorsning och där hade hon manat fram djävulen. Därefter hade den unga flickan ofta varit på besök i Blåkulla, tjuvmjölkat med pukor, smort fötterna med salva för att kunna gå på vattnet och även tagit med sig andra barn till Blåkulla, där de skrivits in en bok med svarta blad.

Märet Jonsdotter blev det första offret för den svenska häxhysterin. Hon nekade till allt, trots både fysisk och psykisk tortyr, och rättegången mot henne pågick i flera år. Till sist avrättades hon medelst halshuggning 1672 på Spångmyrholmen i Lillhärdal. Även flickan som anklagat henne avrättades senare för samma brott.

Den svenska häxhysterin var vad man kallar endemisk. Det innebär att den spred sig ryktesvägen från trakt till trakt istället för att utspela sig isolerat inom en särskilt bygd som var fallet i många andra länder, till exempel Norge. De svenska häxprocesserna var också unika i den bemärkelsen att de involverade barn som vittnen. Barnen anklagade de vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna.

I början av 1670-talet hade antalet häxprocesser ökat så till den grad att man tillsatte en särskild kommission för att hantera dem. Till en början fick endast de som varit ”ledande” och dessutom erkänt avrättas. Senare tilläts även avrättning av dem som inte erkänt, dock inte förrän man försökt få fram ett erkännande genom tortyr.

Kyrkans män tog in de fantasifulla berättelserna utan att ifrågasätta dem och en präst utmärkte sig som särskilt manisk när det gäller att hitta och döda ”häxor”. Laurentius Hornaeus, född 1645, spelade en framträdande roll i de omfattande processerna och blev senare känd under öknamnet ”den onde kaplanen”.

1675 nådde häxprocesserna sin kulmen då ca 110 personer avrättades för häxeri i Ångermanland och Gästrikland. Samma år nådde också häxhysterin huvudstaden, och en mängd personer sattes i fängelse. Den mest kända häxprocessen i Stockholm är den som ägde rum i Katarina församling år 1676. Mer om den i morgon i tredje och sista delen om häxförföljelserna i Sverige!

Häxberget, minnesmärke rest över en avrättningsplats från 1675

Lämna ett svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s