Jul eller midvinterblot – kärt barn har många namn

Publicerad av

Den kristna julen har firats i Sverige i drygt 1000 år, sedan landet kristnades. Men att fira storhelg i december är ingenting nytt. Och det svenska ordet jul är långt äldre än det kristna julfirandet.

Midvinterfester har firats genom hela historien, i olika kulturer och av olika anledningar. Redan i antikens Persien firades solguden Mithra just runt det som idag är jultiden, och i det forna romarriket firades Saturnalia. Festen hölls till guden Saturnus ära, och man åt gott och gav varandra presenter. Det var också vanligt att herrar och slavar bytte roller för en dag. Den 25 december firades också en dag till solgudens ära.

I Norden firade man redan för 2000 år sedan det som kallas julblot, eller midvinterblot. Den exakta tidpunkten för blotet är omstritt; vissa forskare anser att det hölls vid vintersolståndet i slutet av december, andra menar att festen ägde rum i mitten av januari.

Julblotet var den stora offerfesten till gudarnas väl. Man trodde då att mörkrets krafter var rom starkast på denna årets längsta natt, och därför behövdes en ljusfest och ett offer för att betvinga mörkret. Djuren slaktades, blodet målades upp på väggarna och man frossade i all den mat som djurens kroppar gav. Även människor sägs ha offrats vid denna tid, främst trälar, allt för att blidka gudarna och få deras välsignelse inför det kommande årets skörd.

Dricka jul

Norrmannen Snorre Sturlasson skildrade nordbornas drickande vid sina midvinterblot på följande sätt:

En skål ska bäras runt elden, och den som ordnade gästabudet skulle välsigna den. Först skulle man dricka Odens skål, för seger och för kungens makt, och sedan Njords och Frejs skålar för goda skördar och fred. Därefter hade många män för vana att dricka den förnämsta skålen. Man drack även en skål till minnet av höglagda släktingar”

Själva ordet Jul (fornnordiska jol) förekommer första gången i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900, där någon beskrivs ”dricka jul”. Vissa kopplar ordet till ”Jolnir”, ett namn som antas av Odin då han uppträder på den mörkaste natten om året – andra hävdar att ordet har hjul att göra och helt enkelt markerar en ny början på året – årshjulet.

Det förkristna midvinterblotet har fascinerat och inspirerat många genom historien, inte minst den kände konstnären Carl Larsson, vars monumentalmålning med samma namn hänger på Nationalmuseum.

Konstnären refuserades

Historien om Carl Larssons ”Midvinterblot” är en märklig och turbulent historia som kanske inte enbart speglar konstnärens samtida kritiker, utan också den splittrade uppfattningen om vår forntida historia där midvinterbloten ingick. Bakgrunden var en diskussion om hur de stora väggytorna i Nationalmuseums trapphall skulle dekoreras. 1883 bildades en nämnd särskilt för ändamålet och man utlyste en pristävlan om vilka ämnen som skulle behandlas. Efter att en rad förslag kommit in beslöt man 1886 att väggarna skulle dekoreras med motiv ur den svenska historien. 1888 utlyste man så en skisstävling där de tävlande fick komma med egna förslag hur väggarna skulle målas. Carl Larsson kom med förslag till alla väggarna, bland annat en idé om Gustav Vasas intåg i Stockholm midsommarafton 1523, men när han väl valdes ut som en av de konstnärer som skulle anta uppdraget framlade han ett förslag om ett forntida kungaoffer istället. Målningen kallade han ”Midvinterblot”.

Carl Larsson: Midvinterblot.NM 6971

Målningens motiv är Kung Domalde, som med Uppsala tempel som bakgrund offrar sig för folkets väl, d.v.s. för återkommandet av god årsväxt; allt enligt Adam av Bremen, som levde på 1000-talet e.Kr. Men den föll inte i god jord hos de samtida kritikerna. Målningen refuserades både en och två gånger, och den kom inte att hänga på den avsedda platsen förrän i början av 1990-talet. Själv ansåg Carl Larsson att tavlan var hans livs viktigaste verk. Och till sist fick han rätt i det han skrev i sin självbiografi ”Jag”:

”Midvinterblotets” öde knäckte mig! Med dov vrede erkänner jag detta. Och dock var det nog det bästa där skedde, ty nu säger mig min intuition – igen! – att denna målning med alla sina svagheter, skall en gång, sedan jag är borta, hedras med en vida bättre plats.”

Kärve åt Odins häst

När Sverige kristnades införlivades det hedniska julblotet med det kristna julfirandet, så som skett med saturnalie- och solgudsfesterna i Rom. Det var en medveten handling från kyrkans sida – ett sätt att bekämpa hedendomen, helt enkelt, samtidigt som människor fick behålla sin traditionella festdag. Däremot bytte man aldrig ut ordet jul i Sverige. Vad detta beror på kan det finnas flera orsaker till, men troligt är att man från kyrkans sida inte lade så stor vikt vid vad människorna långt uppe i norr kallade det nya kristna firandet, så länge de firade Jesu födelse…

Samtidigt har den svenska julen behållit påfallande många hedniska symboler. Julbocken, som härstammar från den gamla nordiska gudavärlden där Tor red på sina bockar är en av dem, seden att gå Luciatåg en annan. Lucia är visserligen ett helgon inom katolska kyrkan, men många forskare tror att det svenska Luciafirandet kan ha äldre anor än så och att traditionen med en ljusbringande kvinna kan ha sitt ursprung i en hednisk gudinna. Och julkärven, som än idag sätts ut åt fåglarna, sattes från början ut för att ge mat åt Odins häst. Än idag firas julblot i de nordiska länderna, av så kallade moderna asatroende – dock utan blodsoffer. Blotet firas vid vintersolståndet, med fokus på att blidka gudarna och med efterföljande gille, som i allt väsentligt liknar ett alldeles vanligt julbord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s