Ute i världen var det krig. Men i Sverige var det fortfarande fred och den 17 december höll julförberedelserna på som bäst. Men i den lilla industristaden Karlskoga i östra Värmland skulle den 17 december bli en dag som fortfarande förknippas med en av de värsta arbetsplatsolyckorna i Sveriges historia.

Det var tisdag den 17 december 1940 och i världen rådde krig och förödelse. Men i Sverige var det fortfarande fred och hos familjen Larsson i Timsbron strax utanför Karlskoga var julförberedelserna i full gång. Bröderna Otto och Bengt, 17 och 14 år gamla, stod på lagårdsbacken och högg ved. I köket höll mamma Hilda på med julbaket inför julfirandet, då alla de femton syskonen skulle träffas i föräldrahemmet.

Plötsligt drabbades bröderna av en tryckvåg som kastade omkull dem på marken. Strax därefter hördes öronbedövande explosioner och i boningshuset krossades den ena fönsterrutan efter den andra. De båda pojkarna blev först övertygade om att världskriget hunnit ifatt och nu drabbat lilla Karlskoga; chockade och skräckslagna kastade de sig på sina cyklar och gav sig av, bort från Timsbron och bort från Karlskoga. Men det dröjde inte länge förrän de fick veta vad som skett. Det hade ”smällt i Björkborn”.

Olyckor vanliga

Att det ”smällde i Björkborn” var inte ovanligt. I Björkborn låg nämligen Bofors Nobelkrut – ett dotterbolag till Bofors, där man tillverkade krut och sprängämnen. Och historiskt sett har olyckorna varit många om omfattande. 1915 omkom tre personer vid en explosion i en krutpress. 1926 exploderade ett presshus och sex personer dödades. Tre år senare, 1929, dog två personer i en sprängämnesolycka.

Att leva med Björkborn – att arbeta där, eller att ha anhöriga som arbetade där – var att hela tiden leva med risken att något skulle hända. Från det att fabriken grundades och fram till 1967 dog 27 personer i olika typer av olyckor, de flesta sprängolyckor. Och det slutade inte där. Även under 1970-talet hände flera svåra olyckor i Björkborn och så sent som 1985 drabbades Karlskogaborna av ett stort utsläpp av frätande oleumgas.

Men storsmällen 1940 var – och är – ojämförligt den värsta olycka Björkborn och Karlskoga drabbats av och en av de mest förödande arbetsplatsolyckorna i Sveriges historia.

Det startade med en eldsvåda i trotylgjuteriet – en gammal träbyggnad som redan då mer eller mindre tjänat ut. Genom explosionsverkan spred sig eldsvådan snabbt till omkringliggande byggnader, som även de innehöll stora mängder sprängmedel, och det dröjde inte länge förrän oerhörda explosioner uppstod – explosioner som skakade hela Karlskoga och hördes miltals runt omkring.

”… Och så började det regna granater”, skrev författaren Nils Parling senare i sin bok ”Sodom” och just så var det; i och runt Karlskoga exploderade granater och explosionerna hördes och syntes miltals omkring.

Svårt släckningsarbete

Släckningsarbetet blev redan på ett tidigt stadium förenat med livsfara, då brandområdet var så lättantändligt. Men trots de uppenbara riskerna tillskyndade både Björkborns egen brandkår samt ett stort antal frivilliga för att hjälpa till att försöka få bukt med branden. Till en början såg det också ut som om det skulle gå vägen. Under den första halvtimmen av släckningsarbetet lyckades man i någon mån begränsa eldens framfart, så att större delen av fabrikspersonalen kunde sätta sig i säkerhet. Men den fortsatta kampen mot lågorna var helt oberäknelig, och innan släckningsarbetet var klart hade elva personer mist livet. Här kan du läsa vilka de omkomna var.

Så här skrevs det i en minnesskrift som gavs ut efter olyckan:

”De gåvo sitt liv vid försöken att begränsa den förhärjande olyckan och de stupade som stridsmän på sin post i det stora arbetet för försvaret av sitt fosterland.”

En av de män som arbetade med släckningsarbetet var den 40-årige Karl Viktor Lundmark. Han var själv ytterst nära att mista livet, och hans mod omtalades senare i lokaltidningen. Men året därpå förolyckades även han – i ännu en svår olycka i Björkborn. Denna gång var det knådhuset som exploderade.

Ofattbar tragedi

Den 28 december 1940 vigdes de elva dödsoffren från storsmällen den 17 december till sin sista vila. Hela staden var berörd av den ofattbara tragedin. Överallt flaggades på halv stång och då solen stod som högst på himlen denna kyliga midvinterdag samlades mängder av högtidsklädda och allvarliga Karlskogabor på torget och gatorna kring kyrkan.

Inne i kyrkan rådde djup tystnad och Helge M:son Fosséus skrev i minnesskriften:

”Dämpad orgelmusik utfördes och mången sågs böja sitt huvud i andakt och bön inför de elva kistorna framme i koret, vilka voro höljda i blågula fanor och klädda med vita liljor. Omkring dem låg en rik blomstergärd. Anblicken var så gripande, att alla de tillstädeskomna betogos av stundens förtätade allvar såsom inför en uppenbarelse av det oändligas mäktiga storhet och gåtfullhet.”

Sju av de döda begravdes i en av de djupaste och lummigaste dalarna på Skogskyrkogården i Karlskoga. Två är begravda i Örebro, en på Karlskoga gamla kyrkogård och en i sin hembygd i Grängesberg. Än idag, mer än 70 år efter deras tragiska bortgång, minner deras gravar inte bara om en av de värsta arbetsplatsolyckorna i Sveriges historia utan också om något som bara kan beskrivas som hjältemod.