När jag växte upp var miljötänkandet en naturlig del av vardagen. Mina föräldrar var födda på 1920-talet, och deras i slutet av 1800-talet, så mycket av det gamla tänkandet var grundmurat hos mina föräldrar. Plastförpackningar användes i princip aldrig i mitt föräldrahem – än mindre hos mormor och morfar – och man återanvände allt från gamla tidningar till presentpapper. Tidningarna användes till att tända eld i spisen och presentpapperet ströks slätt och veks ihop fint tills nästa gång det var daga att ge en gåva. Min moster hade en hel byrålåda full av vackert presentpapper, en del flera decennier gammalt, och som liten älskade jag att dra ut den där lådan och titta och känna på de vackra pappersarken.

Sen kommer slit- och slängkulturen ångande med stormsteg. Vissa – som mina föräldrar – höll fast vid det mesta av sina gamla vanor och var aktsamma om miljön. Men med tiden glömde nog de flesta bort det där som våra mor- och farföräldrar kände till sen barnsben, nämligen att allt hänger ihop i naturens kretslopp och att miljöförstöring alltid – ALLTID – straffar sig förr eller senare.

Som tur är ifrågasätts slit- och slängkulturen kraftigt idag. Och Sverige ligger faktiskt i bräschen för ett bättre tänk just när det gäller återanvändning och återvinning. Jobbet underlättas förstås av att det finns jurister som uteslutande arbetar med miljörätt. Och det måste ju vara något av det allra viktigaste man kan syssla med, om vi vill lämna jorden och sjöarna i ett någorlunda bra skick till våra barn och barnbarn.