Häromdagen hittade jag ett av min pappas gamla fotoalbum. Jag blev sittande länge, försjunken i de vackra svartvita fotografierna, och även om saknaden efter alla som gått ur tiden är stor känner jag också en stor glädje över att ha dessa bilder kvar.

Många av mina äldre släktingar gick ur tiden långt innan jag föddes, till exempel min farmor, Hilda Viktoria. Hon växte upp under oerhört fattiga förhållanden i en backstuga utanför Ulricehamn. Hennes far emigrerade till USA tidigt på 1890-talet och hörde aldrig av sig till sin familj där hemma – farmor växte upp i tron att han dött under båtresan eller snart efter ankomsten, men ingen vet hur det egentligen låg till med den saken.

Farmor fick tidigt börja tjäna som piga. När hon var 18-19 mötte hon den 15 år äldre Carl som ägde och drev lantbruket på granngården. De gifte sig och fick med tiden 15 barn. Nummer 13 blev sedan min pappa.

Farmor dog 1956, sex år innan jag föddes. Men trots att jag aldrig träffat henne känns det ändå som om jag känner henne. Och jag vet att jag skulle ha älskat min starka, vackra, kärleksfulla farmor!