När jag var barn tillbringade jag större delen av sommaren hemma hos min morfar och moster på landet. Det var underbart att vara där, med den härliga trädgården som prunkade av både blommor, frukt och bär. Dessutom var det, i alla fall för mig, mycket mer spännande än att vistas i ett sommarhus. Här var det ju ett levande hem, med allt vad det innebar av vardagsliv. Och det gillade jag. Jag tyckte också om att bara sitta och prata med min morfar, han var gammal redan då och hade varit med om så mycket i sitt liv.

Han var också en duktig yrkesman på flera områden. En gång i tiden hade han utbildat sig till murare – eller utbildat sig hade han väl inte, om man med utbildning räknar skola, utan han hade helt enkelt arbetat som murarlärling tills han lärde sig hantverket – och efter det hade han ett finger med i många av traktens husbyggen.

Vid den tiden, i början av förra seklet, hade man börjat förzinka plåt till taken, så att de blev mer motståndskraftiga mot rost. Det underlättade underhåll av husen, berättade morfar. Han berättade också att den där stora vattenkannan han använde när han skötte om växter och blommor var förzinkad.

När morfar var ung var det något nytt, nu är förzinkning och ytbehandling av olika slag väl etablerat. Dessutom ställs det ju helt andra krav nu för tiden – rätt ytbehandling till rätt funktion, liksom.

Jag undrar vad min morfar skulle ha tänkt om den utveckling som skett när det gäller sånt som förzinkning. Jag tror han skulle bli mäkta imponerad!