Strax före påsk damp det ner en inbjudan till bröllop i min mejlbox. Ett digitalt sådant, faktiskt, på grund av de ”distanserade” tiderna. Men det ska bli roligt i alla fall, även om jag saknar möjligheten att gå på en riktig fest. Och särskilt kul känns det eftersom det är vänner som varit sambos i en hel massa år. Ungefär som jag och min man. Vi var särbo i nästan 30 år innan vi gifte oss.

Vid det laget kände vi oss rätt säkra på att vi skulle fortsätta att hålla ihop, så det verkade ganska riskfritt. Fast det var förstås inte enda anledningen till att det dröjde med bröllop. Det blev bara så, helt enkelt. De flesta av våra vänner gifte sig dock när deras barn var små, så vi hann gå på ett och annat bröllop innan det var vår tur.

De flesta av våra vänner har fortsatt vara gifta genom åren. Men jag har också vänner som gått igenom skilsmässor och separationer och det är ju inte det lättaste. Det här med bodelning till exempel. Det är svårt nog om man skiljs som hyfsat bra vänner, än värre om det finns osämja med i spelet. Då är det praktiskt att anlita någon jurist eller liknande som kan hjälpa till i processen. Mina skilda vänner är alla överens om att underlättade separationen att de hade juridisk hjälp.

Fast nu är det förstås bröllop jag tänker mest på. Och gläds åt att få skåla för mina vänner och deras kärlek!