För ett tag sedan hittade jag en av min mammas gamla receptböcker i en låda. Det är en anteckningsbok från mitten av 1940-talet, då mamma gick på hushållsskola, och den innehåller alla recept hon fick lära sig. Det är så underbart roligt att läsa i boken, dels för att den är ett helt fantastiskt tidsdokument och dels för att det får mig att känna mig så nära mamma.

Det är nu snart åtta år sen min mamma gick bort, och även om saknaden fortfarande finns inom mig hela tiden så är den uthärdlig. Numera överväger de ljusa minnena, och de blir extra tydliga nu när jag läser hennes anteckningar och ser henne framför mig som ung flicka med gnistrande svart hår och glittrande gröna ögon. Hon var vacker som en dag och pappa berättade jämt och ständigt om att blixten slog ner när han såg henne första gången och att han inte kunde tänka på någon annan – eller något annat – än henne…

Jag kan fortfarande känna smaken av maten hon lagade; pannbiff med lök, köttbullar med potatis och gräddsås, grytstekt kyckling, fläsk med löksås, torsk med äggsås, dillkokt makrill, rödspätta med stuvad spenat… Och hennes kaffebröd får det fortfarande att vattnas i munnen på mig. Kanelbullarna, knäckflarnen, drömtårtan, bondkakorna…

Nu sitter jag alltså här och läser igenom hennes nertecknade recept från en tid långt innan jag var född. Och jag tänker att minnena av mammas kärlek är bra underbara ändå.