Den stora branden i London 1666

Publicerad av

Det brukar sägas att den startade i Puddinggränd och slutade i Pajhörnet, den stora branden som ödelade stora delar av Londons stadskärna i nådens år 1666. Och det ena är helt riktigt, för det var just i ett bageri på Pudding Lane som det först började brinna, strax efter midnatt den 2 september. Bagaren, Thomas Farynor – som för övrigt var hovbagare åt kung Karl II (Charles II) – hade troligen glömt släcka ugnen innan han gick och lade sig för kvällen och när några glödande kolstycken antände ved som låg i närheten var katastrofen ett faktum.

Farynors granne, Samuel Pepys, vaknade av brandröken klockan ett på natten och väckte hela grannskapet. Familjen Farynor lyckades ta sig ur det brinnande huset genom att klättra ut genom ett fönster på övervåningen, men familjens piga lyckades inte ta sig ut. Hon blev det första offret för den stora branden.

Samuel Pepys blev ett av storbrandens ögonvittnen.

Till en början tog Londons myndigheter lätt på nyheten om branden. När dåvarande borgmästaren, Sir Thomas Bludworth, eller Bloodworth som det också brukar stavas, nåddes av beskedet lär han ha sagt att ”en kvinna kan pissa på elden så den släcks”. Därefter gick han till sängs igen och somnade om, omedveten om att London snart skulle skakas av en brandkatastrof som fortfarande saknar motstycke i världshistorien. För eftersom de flesta hus och byggnader i London vid denna tid var konstruerade av mycket lättantändliga material som trä och halm dröjde det inte länge förrän branden nådde grannhuset, och därefter gick förloppet snabbt. Det faktum att de flesta hus låg mycket tätt ihop, med bara några smala gränder emellan, och att det dessutom blåste hård vind gjorde sitt till.

Modell av en brandsläckare av den typ som användes under den stora branden.

Det normala förfarandet vid en brand av detta slag var vid denna tid att riva en del hus som låg i lågornas väg. På detta sätt kunde man skapa branddiken, för att stänga in lågorna och göra det möjligt att kontrollera branden och till sist släcka den. Om detta hade gjorts är det också fullt möjligt att brandens verkningar kunde ha blivit betydligt mindre omfattande. Borgmästare Bludworth var dock mer bekymrad över kostnaden för dessa rivningar och kom därför att fatta beslutet att avstå. Detta anses vara den största orsaken till att branden blev en av världshistoriens mest omfattande.

Branden härjade i tre dagar innan man till sist lyckades släcka den. Men den släcktes inte vid Pajhörnet (Pie Corner) som det så populärt brukar antas. Däremot ligger Cock Lane inte långt ifrån Pie Corner, därav det populära talesättet…

Under de tre dagar elden härjade förstördes 13 200 hus och 87 kyrkor – bland annat den stora och berömda St. Paulskatedralen. Antalet dödsoffer anses dock vara förvånansvärt litet; endast mellan nio och sexton personer uppges ha omkommit i lågorna.

Den brittiske författaren Neil Hanson, som skrivit en rad populärvetenskapliga böcker i olika ämnen, menar dock att Londons myndigheter mörkade antalet dödsoffer – eller att de helt enkelt inte visste hur många som verkligen omkommit. I sin bok Dreadful Judgment (svensk översättning saknas) hävdar han att antalet döda kan ha uppgått till hundratals, eller till och med tusentals. Han menar att de flesta dödsoffren var fattiga människor, vars kroppar kremerades av den intensiva hettan från elden. Detta gjorde att kropparna aldrig hittades.

Gamla St Pauls Cathedral, efter branden. och innan återuppbyggnaden.

Hansons påståenden är kontroversiella och kan naturligtvis inte styrkas, men det är ett ovedersägligt faktum att fattigdomen och trångboddheten var stor i London vid tiden för branden, och det är naturligtvis fullt möjligt att myndigheterna hade bristfällig koll på antalet dödsoffer. Sant är i alla fall att borgmästaren skötte det hela på ett klandervärt sätt. Kritiken var massiv och tvingade honom att avgå samma höst. Men under resten av sitt liv hävdade han – i alla fall inför sin omgivning – att han gjort allt som stod i hans makt för att förhindra eldens spridning.

Efter branden spreds många rykten om orsaken. En populär teori var att London helt enkelt hade drabbats av Guds straff. Redan tidigare hade många profeterat att en katastrof skulle drabba staden just 1666 – detta på grund av de tre sexor som i Uppenbarelseboken sägs vara odjurets tal. Många ansåg att branden var den tredje domedagsryttaren efter de två tidigare; inbördeskriget och pesten som härjat i staden från 1665.

Avrättningen av Robert Hubert

Ett annat rykte – som dessvärre fick svåra följder – var att branden ingick i en katolsk konspiration. En lätt förståndshandikappad klockmakarlärling av franskt ursprung anklagades för att vara agent åt påven. Robert Hubert, som han hette, erkände utan omsvep att han startat branden. Redan för samtiden var det naturligtvis uppenbart att Robert Huberts bekännelse var substanslös, eftersom han först påstod att han anlagt branden i Westminster – en bra bit från City of London, där den verkligen startade. Men myndigheterna ville naturligtvis gärna ha en syndabock för branden – allra helst en katolsk sådan – och lät honom därför få veta att branden i själva verket startat på Pudding Lane. Robert Hubert ändrade då sin historia. Han hängdes för mordbrand den 28 september samma år. Efter avrättningen av påbörjades det digra arbetet med att bygga upp London igen.

Monument över branden, skapat av Christopher Wren och Robert Hooke 1671-76

1667 införde parlamentet en extra skatt på kol för att finansiera återuppbyggnaden, och man anlitade arkitekten Christopher Wren som ansvarig för byggplanerna. Först planerade Wren att bygga upp staden med tegel och sten och skapa ett rutnät av alléer och torg. Men eftersom flera av de förstörda byggnadernas källarplan klarat sig från branden uppstod en mängd rättsliga tvister om ägarskapet, något som omkullkastade Wrens planer. Därför byggdes staden till sist upp till sin tidigare stadsplan, med skillnaden allt byggdes med tegel och sten för att minska brandrisken. Dagens moderna London är alltså fortfarande uppbyggd som en medeltidsstad med sina smala gator och gränder och torg.

Elva år efter branden började Christopher Wren också bygga upp St. Paulskatedralen igen. Den stod färdig 1710, och är numera ett av Londons mest berömda landmärken. Och under tyskarnas Blitzanfall under andra världskriget kände Londonborna tröst och hopp över att katedralens ståtliga siluett stod kvar mitt i det brinnande inferno som än en gång drabbade staden. Men en brand av den magnitud som den stora branden 1666 har Londonborna inte drabbats av igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s