Nu är det snart ett år sedan corona slog till i Sverige, och när man tänker på hur livet ser ut idag jämfört med före pandemin blir man nästan mörkrädd. Bara det där enkla, som man kunde göra utan att tänka på det – krama om en gammal vän som man inte sett på länge, gå ut och ta några öl efter jobbet, trängas i den lilla orientaliska matbutiken och leta efter roliga varor – känns idag hur avlägset som helst.

Så många har dött av corona. Över 10 000 bara i Sverige. Mest äldre, men många utan underliggande sjukdomar och flera kända svenskar. Adam Alsing. Claes Borgström, och bara några månader senare hans syster Annette Kullenberg. Sven Wollter. Sigvard Marjarin. Och så Lars Norén.

Lars Norén… Som jag älskar hans dramatik. Han är en av de största dramatikerna någonsin enligt min uppfattning. Min kärleksförklaring till honom kan du läsa här, om du vill.

Flera av Noréns pjäser finns att se på SVT Play. Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Och ge oss skuggorna och Personkrets 3:1 för att bara nämna några. Så snart arbetsveckan är slut tänker jag ge mig i kast med dem. Inte för första gången – och inte för sista.

Jag tänker också på hur livet efter corona kan tänkas se ut. När kan man gå in på ett hak och slå sig ner vid bardisken och beställa en pilsner eller en drink? Det är ett i-landsproblem, det är jag väl medveten om, men jag saknar det ändå.

Fram till dess är jag ändå oändligt tacksam över att jag och de allra flesta av mina nära och kära har hållit sig friska under hela den här oroliga tiden. Och jag hoppas att det förblir så.

Trevlig helg!