Det finns totalt omkring 6000 kända runinskrifter i världen, och av dem är ungefär hälften runstenar från vikingatiden. De flesta runstenar ristades och restes under vikingatidens sista period (alltså under 800-1100). Ofta utgjorde de ett slags minnesdokument över människor som inte längre var i livet; sålunda lät ofta efterlevande resa en sten – ofta vid kanten av en väg – när en släkting gått bort.

I Sverige finns mer än 2500 runstenar helt eller delvis bevarade. De utgör de äldsta bevarade originaldokumenten på det svenska språket och med sina budskap och meddelanden från 400-talet e. Kr. och framåt är de en viktig länk till forntiden.

En av de äldsta runstenarna i landet – och den äldsta i Värmland – ligger i Järsberg, ca 4 kilometer utanför Kristinehamns centrum. Inskriptionen är skriven med den äldre runraden och daterar stenen till mitten av järnåldern, på 500-talet e Kr. Det finns få stenar med denna ristning bevarade.

Min mamma, som var född och uppvuxen i byn Märsta utanför Kristinehamn, gick i skola just i Järsberg och gick förbi runstenen varje dag på vägen till skolan. När jag var liten tog hon förstås med mig dit, och jag fascinerades över dess historia och ville veta mer.

När den hittades 1862 låg den kullfallen och till stor del under jord. Nämndemannen Carl Ersson som fann den tänkte först använda den som grindstolpe men han insåg snabbt att stenen inte var någon vanlig sten.

Runstenens topp har blivit avslagen och har aldrig hittats, vilket gör inskriften ofullständig och svårtydd. Detta har gett upphov till olika tolkningar. En tolkning av inskriptionen lyder ”Jag herulen heter Uv, Rafn heter jag som runorna ristade’’. En annan tolkning är ”Jag herulen heter Leubar, Harabaner heter jag som runorna ristade’’. Inskriften har också tolkats på följande sätt: ”Ljuv (?) heter jag. Ravn heter jag. Jag eril skriver runorna.” Rafn eller Ravn förekommer alltså i två av tolkningarna.

Heruler är ett namn på olika germanska folkgrupper, från mitten av 200-talet till mitten av 500-talet e Kr. I början av 300-talet omnämns de som ett av de folkslag som översvämmade Gallien efter den romerske kejsaren Diocletianus död. Det finns också tecken på att herulerna kom till Skandinavien, då främst till södra och västra Sverige men uppgifterna om herulernas nya bosättningsplatser är så vaga att det mest handlar om spekulationer. Men om tolkningen av Järsbergsstenens inskription är korrekt bör åtminstone några av herulerna alltså ha tagit sig till Kristinehamnstrakten.

I närheten av stenen har man också funnit en pärla med samma datering som inskriften, vilket fått en del arkeologer att dra slutsatsen att det finns en gravplats i närheten. Pärlor från den här tiden indikerar ofta ett samband med kvinnogravar, och en forskare har sagt att den profil av högen som gjordes i samband med utgrävningen 1975 ger intryck av en upphöjd gravhög. Det råder dock delade meningar bland forskarna om den plats där stenen hittades är en naturlig åkerholme eller en gravplats.

Kristinehamn har många fornlämningar. Här finns 29 stenåldersboplatser och omkring 100 fyndplatser för olika stenåldersföremål. Här finns också 24 gravfält från järnåldern och runt 500 förhistoriska gravar. Men kanske är runstenen vid Järsberg är ett av de mest gåtfulla och fascinerande spåren av en svunnen tid.