”Jag är ingen talare…” Det lär vara det klassiska sättet att inleda ett tal fast jag har då aldrig hört någon säga det annat än möjligen på skämt. Däremot har man ju hört både bra och dåliga talare i sina dar. Jag minns en god väns bröllop för några år sen, då talaren hade druckit för mycket och sluddrade så att det knappt gick att höra vad han sa. Det var inte helt lyckat, kan jag säga. Men jag minns också ett annat bröllop, där talaren rörde oss alla till tårar med ett helt fantastiskt komponerat tal.

Själv har jag faktiskt också blivit ombedd att hålla tal några gånger, dock ej på bröllop utan på begravningar (vilket jag hoppas är en slump!). Jag har alltid tackat ja till det, dels därför att det ju är en ära, och dels för att jag tycker om att hålla tal. Det är klart det inte är ”roligt” att hålla ett begravningstal, men det är fint att få berätta om en människa som har betytt mycket.

Ska man ha något event som kräver tal eller kanske ordna föreläsning på arbetsplatsen (vilket ju går att genomföra även i dessa tider, digitalt) är det förstås ändå bäst att boka en föreläsare så man vet att man får någon som är proffsig och som kan inspirera. Skulle jag själv få välja talare så står Tina Thörner högt i kurs. Det krävs en hel del av en kvinna för att slå sig fram i den mansdominerade rallyvärlden!