Sorg är något man kan drabbas av när man minst anar det. Jag var bara 19 år när jag första gången miste en jämnårig kompis – det var nästan ofattbart hur någon, som var lika ung som jag, plötsligt var borta.

Andra sorger är mer förväntade, som när det handlar om någon som har en allvarlig sjukdom där man liksom bara tvingas acceptera det som sker. Men sorgen blir inte lättare att hantera bara för att man visste att slutet var nära. Den blir bara lite annorlunda.

Ändå klarar man det, på något sätt, fast man inte vet hur. Och även om saknaden aldrig riktigt försvinner så bleknar sorgen och ersätts av ljusa minnen. Det låter som en klyscha men det är alldeles sant.

Det kanske är lite konstigt att tänka på sorg just i en tid som är så fylld av ljus och glädje som just advent och jul. Men just så här års saknar jag mina nära och kära mer än annars.

Sorgen är som den är. Den är svår. Och alla måste hantera den på det sätt de kan. Däremot kan man själv göra något för dem man lämnar efter sig, om man vet att slutet närmar sig, genom att se till att saker och ting är i ordning. Man kan till exempel beställa gravstenar i förväg. Och det är faktiskt inte så dystert som det låter för det gör både att man får den stenen man önskar – samtidigt som det underlättar för de sörjande. Det är, mitt i sorgen, en gåva.