Nyligen dog en släkting till mig. Det är inte första gången – och ju äldre man blir, desto fler av ens nära och kära går vidare från jordelivet. Det är tufft att handskas med och varje kär vän eller anhörig har sin egen plats i ens hjärta. Och ingen klarar sig ifrån det. Ingen. Förr eller senare händer det och man övermannas av sorg.

Det går inte att förbereda sig på den sorgen, även om man tror att man är väl förberedd. Men jag tror att det underlättar om man vågar prata mer om döden än man kanske gör, till exempel med sina barn eller andra släktingar. Det är svårt, det vet jag, men det blir ännu svårare om vi är tysta.

Jag tror det är därför som folk ofta börjar prata och till och med skratta på mottagningarna efter en begravning. Mycket av spänningarna släpper, och när själva begravningsakten är över kan man också minnas den döda som han eller hon var i livet, och tänka på de många roliga stunder man tillbringat tillsammans.

En annan sak som är viktig är att ha en grav att besöka. Minneslund är också jättefint men det är också något speciellt med en gravsten som är värdig och fin och kanske också speglar något av personligheten hos den döda. Min farfars och farmors grav har till exempel en vacker sten där namnet på deras lantbruk står inristat.

Idag finns det många slags gravstenar att välja på, fler än man kanske tror. Naturstenar, återbrukstenar, stående, liggande… Och att välja en passande gravsten blir också ett sätt att bearbeta sorgen och skapa en plats dit man kan komma och minnas och tänka.