Ni som följt mig ett tag vet att jag haft hund i många år. Hundar, skulle jag väl säga, för vi skaffade vår första år 2000 och därefter har vi aldrig varit utan. Förutom en vecka i början av sommaren när vår tredje hund, lilla Märta, hastigt togs ifrån oss i akut sjukdom.

Det var oerhört tufft. Ett och halvt år innan dess hade vi förlorat vår lilla Favvi, som inte ens hann fylla 10. När Märta dog var det första gången vårt hem var utan hund på över 20 år. Det kändes som att falla utför ett stup och aldrig sluta falla. Märta hade alltid funnits där, kändes det som. När vår första hund, Sunny, dog var Märta där redo att trösta och älska. När Favvi blev akut sjuk och måste somna in fanns Märta där. När Märta togs ifrån oss fanns ingen där. Ingen alls.

Då hände ett mirakel. En uppfödare som vi känner ringde och frågade om vi kunde tänka oss att ta hand om en omplaceringshund, en liten kille på ett och ett halvt. Det kunde vi förstås och en vecka senare hämtade vi honom. Där och då visste vi inte att även hans syster skulle flytta hem till oss, men så blev det ett par månader senare.

Idag har vi alltså två hundar igen – Kim och Nickie. Räkna med att det kommer att bli en del ”hundprat” och hundbilder här framöver…