Idag skulle min älskade moster Britta ha fyllt 103 år. Hon var född den 24 juli 1915 och dog en alldeles för tidig död på nyårsafton 1982.

Britta hade inget lätt liv. Hon blev allvarligt sjuk när hon var 20 och under ett trettiotal år for hon ut och in på det som då kallades sinnessjukhus. Men när jag växte upp var hon symtomfri och tillfreds med livet på landet strax utanför Kristinehamn. Hon älskade att påta i sin trädgård, tyckte att sill och potatis var bland det godaste som fanns och hon kunde steka plättar som ingen annan. När hon var på riktigt gott humör sjöng hon gamla väckelsesånger som hon lärt sig i söndagsskolan.

När Britta fyllde år vankades det kaffekalas i den lummiga trädgården. Hembakade mandelkubbar, selmakakor, mjuk kanelkaka, kringlor och jordgubbstårta hörde till det som bjöds till starka kokkaffet, allt bakat i den gamla vedspisen. Och allt avnjöts under skratt och lättsamt småprat i min barndoms paradisträdgård, där Britta i sin blommiga klänning symboliserade både värme, trygghet och kärlek.

En dag ska jag skriva en bok om moster Brittas levnadsöde. Den är redan klar – i huvudet – och nu måste jag bara få tid och råd att färdigställa den. Hennes liv och hennes person är värda att uppmärksammas.

På bilden, som är tagen i mitten av 1960-talet, är moster Britta och jag på väg hem till stugan efter att ha hämtat potatis.