Den senaste veckan har det varit tunnsått här på bloggen. Min äldsta hund har tagit uppe större delen av min  tid. Drygt 13 år gammal har hon blivit allt tröttare sista tiden, och i söndags började hon dessutom rossla när hon andades.

Sunny har varit en helt underbar hund; frisk och stark och kärleksfull. Två gånger har hon mirakulöst överlevt borrelia – och vid 12 års ålder blev hon ung på nytt efter att ha dragit ut en hel radda tänder. Men den här gången kändes det verkligen som om slutet var nära. Sunny drog sig undan och ville vara för sig själv. Och vår knappt 3-åriga Märta, som annars är så lekfull och glad, har tassat på tå som om även hon känt av vad som var på färde.

I går kväll åkte vi så till Bagarmossen med vår älskade Sunny. Visst hade vi väl en liten strimma hopp om att det mot alla odds skulle vara något behandlingsbart men vi blev inte förvånade när veterinären sa att  det inte fanns något att göra. Och kl 1 i natt, den 16 april, somnade Sunny i min famn, som så många gånger förr – fast denna gång för alltid.

Tomheten och saknaden är förlamande. Men vi vet att vi fattade rätt beslut. Och vi gläds över Sunnys 13 år långa och lyckliga hundliv och över att hon fick ett värdigt och fint slut i mattes famn. Här hemma står nu Märta i centrum för all uppmärksamhet. Och Sunny leker i regnbågslandet med de vänner som gått före henne.